STARK

Nu klev jag över på ett ganska personligt plan i förra inlägget känner jag, så vi fortsätter väl i samma spår...

Här ser ni förresten hur fint det blev med nya och gamla ytterdörren, nu börjar huset verkligen likna något med pampiga dörrar som passar ett hus med en 120-årig historia! Listverket runtom går inte att måla längre då det är frost mest hela tiden nu. 

Och så ser ni lilla mej, fotat av en ovillig dotter som står i kylan i bara ben...fort fick det gå! 

Vet ni hur jag känner mej efter förra inläggets kommentarer? Jo jag känner mig oerhört STARK.

Tänk att jag klarar av vår vardag alldeles själv....

Saxat lite ur kommentarerna:

"Till alla ni därute som läser detta - så här har många av oss här uppe i norr, bara för att vi är envisa och vill bo kvar i vår vackra landsända - så bortglömd utanför tullarna..."

"Hoppas vemodet vänder till ett bestämt och starkt "livsplöj" som jag brukar kalla det. Det är när man går genom livet utan att darra på manchetten och med ett stort focuserat leende"

Bestämd till tusan är jag oftast, En obotlig livsoptimist som vägrar ge upp sin dröm. Så jag vänder vemodet till livsplöj, och känner att jag stärks av det...

Det går. Det måste gå.

xxxEijaxxx